Psykosglass

Om man inte direkt reflekterar är det i sin ordning att tycka reklamfilmerna från amerikanska premiumglassen Little Baby’s Ice Cream är den mest smaklösa som gjorts. Ja, troligtvis den mest motbjudande reklamen i alla kategorier och tider.

Om barn under elva år får se det här kommer de garanterat natt efter natt ha mardrömmar om glassgubbar som äter hjärnsubstans med glasskopor. Ungarna kommer gallskrika om du inte hinner gömma undan vaniljglassen i frysen.

Så otäck är det. Ha koll på barnen och var försiktig!

Å andra sidan - varför vara förutsägbar och enkelspårig? Varför inte inse att det här är varumärkesbyggande för morgondagens livsmedelsindustri. Hipsterkulturens svar på ”Gott gotti-gott-gott”.

Little Baby’s Ice Cream lanserades förra året i Philadelphia och säljs enbart från trehjuliga glasscyklar. Glassen beskrivs som superpremium men det är snarare kreativitet utan mått och normal mening som är basen i receptet. Till exempel de sanslösa glassmakerna Earl Grey i chilisås eller kinesisk senap.

En av glassbolagets grundare, före detta punkmusikern Peter Angevine, förklarar för Philadelphia Weekly, sin syn på glass. ”Jag har insett att glass är ett vitt papper där du kan släppa lös din fantasi.”

Reklamfilmerna avslutas med en psykotisk röst som försöker övertyga oss om att ”Ice cream is a feeling”, och det känns som om man inte vill veta vilken känsla.

Utifrån det här senare perspektivet är de två reklamfilmerna aningen mer lättbegripliga och rentav intressanta. Men om man är en enkel person känns det inget vidare att glassen förlorat sin vaniljsöta oskuld och numera hänger på klubbar för sexuellt avvikande.

 

 

Smakkänsla: 1/5

Engagemang: 5/5