Vissa livsmedel är svårare än andra att profilera.
Åtminstone om man konkurrerar mot andra likvärdiga produkter.
Det är då man får ladda produkten med associationer som
hälsa, mys eller humor.
Engelska mjölkvarumärket Cravendale struntar i hälsan och
erbjuder i stället en gangsterhistoria där ruskiga katter kattnappar och
hjärntvättar mjölkutkörare (existerar i den engelska kulturen).
ReklambyrånWieden + Kennedy London har tidigare använt sig
av skräckfilmsdramaturgi i mjölkreklamen
och nu förtätar man handlingen.
Du kommer ha ett extra öga på Misse efter det här. Och glöm
inte att låsa in mjölken.
En komplicerad förpackningshistoria. Japanska
AS Foods
producerar jelly av naturlig fruktjuice. För att förmedla känslan av naturlig
frukt säljs fruktjellyn i papplådor som ser ut att vara fruklådor direkt från
fälten. I fruktlådan finns en mindre låda i form av ”frukten” illustrerad med en
fruktbild där de små plastförpackningarna med jelly förvaras.
Allting är mycket naturligt förpackat i onaturligt mycket
onaturlig förpackning.
Andy Warhol gjorde Campbell’ssoppburkar världskända
för 50 år sedan.
Märkligt nog verkar Campbell’s först nu försökt göra affär
av konstverket och då på licens från The Andy Warhol Foundation
(fick Warhole betala licens till Campbell’s 1962?).
Tyvärr säljs Campbell’s limiterade edition soppburkar bara
på amerikanska varuhuskedjan Target från och med 2 september. Priset hamnar på
löjliga 75 cent styck och burkarna lär ta slut i ett nafs. Ska vi gissa man får
lägga till tre nollor på dagens pris för att komma över en burk om fem år?
En annan relevant fråga: när åt någon Campbell’s soppa
senast?
Smakkänsla: 5/5 (om vi pratar smak för konst, annars 1/5)
Om man inte direkt reflekterar är det i sin ordning att
tycka reklamfilmerna från amerikanska premiumglassen Little Baby’s Ice Cream är
den mest smaklösa som gjorts. Ja, troligtvis den mest motbjudande reklamen i alla kategorier och tider.
Om barn under elva år får se det här kommer de garanterat natt efter natt ha
mardrömmar om glassgubbar som äter hjärnsubstans med glasskopor. Ungarna kommer gallskrika om du inte hinner gömma undan
vaniljglassen i frysen.
Så otäck är det. Ha koll på barnen och var försiktig!
Å andra sidan - varför vara förutsägbar och enkelspårig? Varför inte
inse att det här är varumärkesbyggande för morgondagens livsmedelsindustri.
Hipsterkulturens svar på ”Gott gotti-gott-gott”.
Little Baby’s Ice Cream lanserades förra året i Philadelphia
och säljs enbart från trehjuliga glasscyklar.
Glassen beskrivs som superpremium men det är snarare kreativitet utan mått och normal mening som är
basen i receptet. Till exempel de sanslösa glassmakerna Earl Grey i chilisås
eller kinesisk senap.
En av glassbolagets grundare, före detta punkmusikern Peter
Angevine, förklarar för Philadelphia Weekly, sin syn på glass.
”Jag har insett att glass är ett vitt papper där du kan släppa lös din fantasi.”
Reklamfilmerna avslutas med en psykotisk röst som försöker
övertyga oss om att ”Ice cream is a feeling”, och det känns som om man inte
vill veta vilken känsla.
Utifrån det här senare perspektivet är de två reklamfilmerna
aningen mer lättbegripliga och rentav intressanta. Men om man är en enkel
person känns det inget vidare att glassen förlorat sin vaniljsöta oskuld
och numera hänger på klubbar för sexuellt avvikande.
St Patricks Day, 17 mars, är en irländsk högtid som
förvandlats till ett kommersiellt jippo för bryggeriet Guinness.
Det finns förklaring till det. Högtidsdagar har visat sig
vara en framgångsrik formel för ökad försäljning. Tänk på Mors, Fars och
Kanelbullens Dag.
Guinness försöker därför nu införa en helt ny högtidsdag,
den 27 september, då hela världen ska fira bryggeriets grundare Arthur Guinness
(född 1725). Varför just 27 september är oklart men vi ska fira genom att måla
allting i svart och hälla i oss den mättande stout som alltså var gamle Arhurs
idé.
Lanseringen av högtidsdagen sker genom en reklamfilm,
troligtvis placerad på Balkan (varför?). Guinness är mästare på storslagen reklamfilm
och även den här, gjord av Saatchi & Saatchi, imponerar.
Men högtidsdagar måste ha mer än ett fat med Guinness att
stå på för att få en förankring. Å andra sidan är det här bara ännu ett sätt att
berätta Guinness historia och förstärka varumärket.
Gerrit Rietveld
var en unik holländsk möbelformgivare. Verksam under
början av förra seklet och vars mest kända möbel, fåtöljen Red and Blue, är helt hopplös att sitta i.
Ungefär samma oanvändbara koncept har chokladtårtan
”Chocolate Mill” (chokladkvarnen) som bakats av designbyrån Studio Wieki Somers
tillsammans med ”chokladerian”
Rafael Mutter.
Den mäktiga cylindern finns med på Vitra Design Museums
utställning Confrontaitions, där unga holländska designers som arbetar i Rietvelds anda visar sina projekt.
Det är knappast meningen att någon ska äta ”Chocolate Mill”
utan den är ett skådebröd i dess mest påtagliga innebörd. Lager på lager av choklad
”mals” bort och fram träder det ena fascinerande chokladmönstret efter varandra utan synbart
slut.
Att ha skapat denna chokladgigant måste ha varit ett bak
utan dess like.
Studerar man belgiska Olvarits sajt verkar det som om företagets flingor för småbarn, Toddler Flakes, är någorlunda
hälsosamma. Men gissningsvis är andelen tillsatt socker hög eftersom flingorna
finns i smakerna banan, honung eller choklad.
Kampanjen, gjord av TBWA Bryssel, för de barnanpassade
flingorna är kul med sina dolda kameror och små barn med personlig tränare i
gymmiljö. Kul, men utan att vara nutritionist kan man undra om småbarn behöver specialdesignad
kost med näringstillskott.
Och var det inte i Belgien som monsterkossan Belgian Blue
kom från?
